Bilder

DATUM: 2012-04-17 / TID: 15:04:44


Här kommer några fler bilder från i lördags :)



















Confession

DATUM: 2012-04-17 / TID: 12:05:11


Nu var det sådär extremt längesen jag var här och uppdaterade bloggen. Känner att det är dags att får skriva av sig lite, brukar alltid kännas bättre efter.

Jag har ju sagt att jag ska dra igång och blogga men har inte riktigt hittat motivationen till att göra det. Om jag ska erkänna så är jag så jävla rädd, och då menar jag rädd för tanken, rädd för vad som skall hända osv. Jag har varit otroligt svag ändå sedan jag förlorade Jippan, riktigt svag. Jag saknar honom så sjukt mycket och jag har nog inte förstått riktigt att han aldrig kommer att komma tillbaka till mig - att det ska bli vi igen. Den tanken skrämmer mig och gör mig samtidigt väldigt ledsen. Jag gråter fortfarande flera gånger i veckan över att ha förlorat honom och det sägs ju att tiden läker alla sår, men det gör den inte. Han känns bara längre bort för varje dag som går :'( Ibland har jag funderat på om jag verkligen är helt frisk, det känns som om jag lever i en hemsk bubbla som jag inte kan ta mig ur.

När jag skaffade Avons var han en enorm tröst för mig och jag släppte in han inpå mitt liv med sorg och glädje. Men när det här hände med Avons så var det nog, det rann över för mig och mitt psyke. Jag är normalt en stark person men när det kommer till mina djur så bryts jag ihop som ett litet barn. Jag tappade ju såklart motivationen och varje gång jag försökte hitta tillbaka till den blev jag antingen avkastad eller så gick Avons och spände sig och tyckte allt var obehagligt. Jag var osäker helt enkelt och det blev ingen bra kombination.

Någonstans mitt i allt det här fick jag tillbaka motivationen sakta men säkert och jag började bli självsäker och började rida med attityd! Det är precis det här Avons behöver - en ryttare med en jäkla bestämdhet och attityd. Du kan inte sätta dig upp på honom och vara lite halvmesig. Du måste visa honom vägen och vad du begär. Han behöver en ledare då han är såpass osäker i sig själv, och det är precis det jag börjar bli. Hans ledare! Det har gått så himla bra de sista ridpassen, vi börjar äntligen förstå varandra och det är sällan några missförstånd. Jag kan nu både trava och galoppera honom utan att han flyger i luften. Framsteg. Jag har äntligen hittat tillbaka och fått motivation och energin. Men det enda som gör mig svag och nedstämd är just rädslan. Rädslan att förlora honom också.

Smakprov från i lördags. Dressyrpass i skogen :love:





Bildbomb Nr. 3

DATUM: 2012-02-04 / TID: 15:16:01


Haha, jag dööör >.<


















Bildbomb Nr. 2

DATUM: 2012-02-04 / TID: 15:06:16
















Bildbomb Nr. 1

DATUM: 2012-02-04 / TID: 14:57:24


På begäran! ;) Släppte lös odjuret på ridbanan idag, svinkallt är det och Avons fick sitt lilla ryck som vanligt. Min älskade hårboll :love: Bilderna blev dock inte så bra eftersom jag inte kunde pilla med olika inställningar (höll på att frysa händerna av mig) så jag fick köra på full automatik.















Jag lever faktiskt! ;)

DATUM: 2012-01-26 / TID: 10:41:01


Även om det kanske inte märks ;) Jag har inte så mycket att blogga om och jag har som sagt varit inne i en väldigt tuff period som jag inte riktigt kunnat acceptera/hantera.. Men många undrar hur det går med Avons så här kommer en liten uppdatering...

Avons mår bara fint,
han har blivit tränad lite sporadiskt nu under vintern. Vi har verkligen haft det sämsta vädret på länge. Regn i mängder varvat med storm, sen är Avons en expert på att leva jäkel i hagen så han har på 3 veckor lyckats dra av sig framskorna 2 gånger, vilket också har ställt till det en del. Just nu är vi mest ute i skogen och leker över stock och sten, han har varken kondition eller muskler till att gå några hårdare pass just nu, även om jag försöker rida någon gång i veckan och bara skritta. Har känt att så länge jag inte kunnat köra igång honom på riktigt pga väder och underlag har jag heller inte ridit med någon ordning. Eftersom han är väldigt speciell så behöver han isf ridas i stort sett varje dag för att få bättre självförtroende, så just nu går han som sagt sporadiskt och till våren är min plan att köra igång på riktigt, på hans villkor givetvis.

För övrigt så är han
mer stabil psykiskt nu också. Han har blivit en sådan charmknutte och älskar att kela och busa. Han är inte längre rädd utav sig på samma sätt, innan fick jag inte ens klappa han i ansiktet och nu vill han inget annat än att stå och bli kliad just där :) Han är så himla go. Han är verkligen min lilla pusshäst/kärlekshäst och skulle han inte gå att rida så får han gå här på gården och få gå långpromenader och mysa. Jag och sambon letar ju egen gård lite smått och den dagen vi flyttar så kanske jag isåfall kan skaffa mig en till häst som jag kan rida och träna, om nu Avons inte skulle hålla för det. Men å andra sidan så var han hårt tränad och välmusklad när han kom till mig och mådde då riktigt bra, så jag tror att det är det som fattas honom just nu.

Han är fortfarande
lite stissig i ridningen och osäker, dock inte när man rider ut, då kan du göra precis vad du vill med honom han är som en filbunke :S Han är som sagt speciell! Hihi.. Jag kommer ändå att sätta in en kur smärtstillande på honom om några dagar och se om han beter sig annorlunda, vilket jag inte tror, men jag vill ändå kunna utesluta smärta. Så vi får se vad det ger helt enkelt.

Charmtrollet :love:

Vad brun han är på sommaren jämfört med nu, nu är han helt kolsvart. Måste ta en bild någon dag ;)


Det är väl på tiden...

DATUM: 2011-12-10 / TID: 13:15:55


...Med en uppdatering kanske..? :P Jag har noll motivation, som jag jämt tjatar om nu för tiden, men så är det. Det slaskiga, mörka, blöta och blåsiga vintervädret gör en inte speciellt peppad heller. Denna veckan har varit ganska tung, har åkt på halsont, feber och förkylning så jag har inte orkat göra så mycket öht.

I onsdags den 7:e december var det dessutom 6 månader sedan min älskade vän lämnade mig och jordelivet. Satt konstant och grät den dagen, tände även ett ljus för honom som lyste så fint ute i hagen. Min älskade och saknade prins, livet är så otroligt tungt utan dig vid min sida :love:






Avons mår bra, pigg, glad och busig som vanligt. Har inte blivit så mycket ridning nu de senaste dagarna pga underlag och väder. Väntar på att hovslagaren skall komma och sko om honom så jag kan brodda och även få på honom snösulor. Han har haft problem med strålröta också, så jag har skubbat och smörjt fötterna varenda dag. Han kommer få gå lite mindre så länge vädret är som det är och tills hovslagaren kommit. Till våren får jag se hur han mår och eventuellt sätta igång honom mer ordentligt då :)


Varning för långt inlägg!!

DATUM: 2011-11-10 / TID: 20:32:29


Jag tänkte faktiskt passa på att uppdatera lite samtidigt som jag kommer skriva av mig en hel del, nu när jag känner mig hyffsat stabil i huvudet.

Som ni alla säkert märkt är jag en otrolig djurvän, tror faktiskt det är på gränsen till överdrivet om jag ska vara riktigt ärlig. Jag har haft alla djur man kan tänka sig, men de flesta av djuren har jag räddat eller tagit hand om, det är sällan jag har valt djuren, det är väl snarare de som kommit till mig. Vet en gång när jag var ute och red på min första häst då jag fick se något sprattla och försöka flyga iväg från stubbåkern. Jag slängde mig ur sadeln tog tyglarna i ena handen och drog med mig hästen ut i åkern för att titta efter. Fick då se att det var en andunge, vad den gjorde där vet i sjutton eftersom vi inte har nära till vatten. I vilket fall som helst så såg jag ju att den inte kunde flyga så jag tog upp den och stoppade ner den i mina stora fickor jag hade på jackan, slängde mig upp och red hemåt. Den anden gjorde jag sedan en hage till med boningshus och damm. På vintern fick han vara inne och gick på lådan, sov på filt, badade i badkaret och älskade att vara med i vardagsrummet och ligga på mattan och kolla på TV - hur sjukt är inte detta? Han var skadad i vingen, och det var han för resten av sitt liv. Han dog tyvärr av sjukdom ca 3 år senare..
Alla mina djur betyder så otroligt mycket för mig och alla får lika mycket kärlek, de är som mina barn som jag brukar säga.

Det är också därför jag bryter ihop så fruktansvärt mentalt när något tragiskt händer, jag vet att jag är en stark människa egentligen, men när något händer mina djur så bara jag bryts ner totalt. Det är nog därför många påpekar att jag egentligen inte ska ha djur, jag är inte stark nog när det händer dem något, fast egentligen är det ju exakt det jag på något sätt måste vara.

Jag vet den hemska dagen jag åkte iväg med Jippan, jag fäller fortfarande många tårar för honom varenda dag och jag har ännu inte klarat av att titta igenom varken filmer eller kort på honom, jag bryts ner och börjar störtgråta. I vilket fall som helst.. Den dagen, den 7:e juni jag minns den såväl. Jag klarade inte av att se min älskade vän stå och lida och inte svara på någon av de hundra olika sorters mediciner han fått. Fast hoppet var där in i de sista minuterna, så hade jag självklart starka aningar om att det här inte skulle gå vägen. Jag stod hos honom, masserade, ryktade honom och gjorde han jättefin från topp till tå, pussade honom hejdlöst och gav han massa goda morötter. Innan jag skulle ta ut honom ur boxen går han fram till Cindy (shettisen) och lägger mulen över hennes manke och rufsar henne i manen, precis som om han sa farväl. Jag kan meddela att jag aldrig sett honom gosa så med henne som han gjorde då. Jippan hade temperament och bestämdhet ut i hovspetsarna och han skulle aldrig svälja sin stolthet och gå fram och gosa med henne, men nu gjorde han det och den bilden sitter kvar hos mig. Jag vet också att jag viskade i hans öra att skulle de nu inte hitta felet på honom så lovade jag honom att han skulle få slut på sitt lidande, och så blev det tyvärr. Jippan var verkligen mitt allt och jag skulle göra precis vad som helst för att få honom tillbaka, jag skulle kunna offra mina armar och ben bara för att få pussa på hans mjuka mule igen :love:

Jag vet att vilket djur (i stort sett) jag än skaffar mig så
kommer det djuret inte leva lika länge som jag. Och när man har djur så måste man försöka vara stark, för att inte bli egoistisk. Det här med Avons är så mycket svårare. Han kan leva livet ut, han kanske får ont imorgon och måste tas bort. Allt är så ovisst och det är det jag inte riktigt kunnat acceptera. Avons kommer att få stanna hos mig så länge han lever och det har jag egentligen varit helt bestämd på från början. Jag har väl mer tvekat på mig själv, om jag klarar av det rent psykiskt efter allt som hänt. Idag är jag glad att jag tog det här beslutet att låta honom stanna, för kärleken till honom betyder så otroligt mycket mer än bara mål, prestation och krav. Jag är glad för varje dag jag får umgås och mysa med honom, ha roligt tillsammans och bara se han njuta av livet och ha det bra - precis som det ska vara.

När jag fick reda på att han hade spatt, blev jag såklart
helt knäckt. Avons är precis en sådan häst jag alltid drömt om att få ha, en sådan häst jag alltid haft uppritad i mitt huvud sen barnsben. Jag blir frustrerad av att veta om det och ibland undrar jag hur det hade blivit om jag aldrig åkt in med honom, jag hade kanske aldrig märkt något? Eller kanske om 10 år, vem vet? Nu bara för att jag vet att han är "skadad" så blir allting så mycket jobbigare och tråkigare på något vis. I början fick jag nästan lite panik och kunde knappt vara med honom, för jag var rädd att få ännu mer känslor för honom och må ännu sämre om jag skulle behöva ta bort honom inom kort. Nu känns det inte så, nu vill jag spendera all tid jag kan tillsammans med honom, ge honom det bästa som finns och se till att hans liv blir till det bästa möjliga. Jag behandlar han som vilken annan häst som helst och sålänge jag inte kan se att han är halt så skall han motioneras så gott som vanligt. Det får bära eller brista helt enkelt, det går inte att "spara" på en spatthäst genom att bara lunka i skogen osv. Sen trivs inte Avons med att bara gå och skrota, han fick 2 veckors vila efter diagnosen och han var nästintill ohanterbar, så nu är han igång igen och vi går långpromenader, longerar honom på stora ytor på stubbåkern där han får gå väldigt fritt, sen har jag även kommit tillbaka lite till ridningen igen, vilket känns otroligt roligt. Har både ridit på banan och ut i skogen en del de sista dagarna och i helgen blir det nog en hel del ridningen igen. Så länge han mår bra utav det så fortsätter jag, jag har inte så mycket annat val just nu. Jag måste försöka koppla bort det, även om jag tänker på det hela tiden. Det händer ju olyckor varje dag och han kan lika gärna bryta benet av sig som vilken annan häst som helst och behöva tas bort, han kan få cancer eller någon annan obotlig sjukdom osv, men bara för att man vet om att han inte kanske kommer hålla är ju det som gör att man mår så fruktansvärt dåligt, jag vill ju inget hellre än att han skulle vara frisk!


LÄS

DATUM: 2011-10-31 / TID: 22:24:26


Jag har blivit hackad och det är alltså INTE jag som skrivit det senaste inlägget som jag nu tagit bort.. Jag önskar att det fanns lite mer människor med medlidande här i världen, men tydligen inte.. Ni som känner mig vet att jag aldrig skulle uttrycka mig på det viset och ingenting i det inlägget är sant.

Avons har det bra, han är absolut inte döende eller skall avlivas! Jag mår inte bra, men jag skulle aldrig få för mig att skriva något sånt eller ta ett sådant beslut.. Men tydligen finns det folk som roar sig över hur jag mår just nu.. och det var väl ingen slump att det stod att Avons hade fått cancer, med tanke på att jag fick AVLIVA min förra häst pga troligen just cancer..

Tack, för att jag fick må ännu bättre just nu...


Update

DATUM: 2011-10-25 / TID: 17:34:58


Ja, det är ju många som undrar och frågar vart tusan jag tagit vägen så jag ska försöka uppdatera lite nu tänkte jag!

Avons har det bra, han lever ut livet till fullo genom att leka rodeo, hoppar över staket på 150 cm för att gräset tydligare är grönare på andra sidan och har det bara allmänt bra. Jag har ridit honom några gånger i skogen, annars är det mest skogspromenader (långa) som står på schemat nu för tiden. Idag longerade jag honom även över cavaletti. Han är inte avställd, men jag har valt att ligga lite lågt tills vidare. Tankarna snurrar fortfarande en hel del och ibland önskar jag att jag aldrig hade åkt in till den där förbaskade kliniken och fått så tråkiga besked, då hade jag fortsatt att kämpa på som vanligt och varit glad och Avons hade nog mått mycket bättre av det också...

Jag har tappat all motivation till ridning och hästar öht, intresset finns såklart kvar men allt dog av lite när jag fick detta beskedet. Har t.o.m funderat på att sälja av mig all min utrustning, har skrivit en lång lista på vad som isf ska säljas. Jag var inte tillräckligt stark för att få ett sådant besked helt enkelt efter allt jag varit med om tidigare och allt jag fått gå igenom och kämpat med, det har blivit FÖR jobbigt för mig så jag har helt enkelt fått "stänga av" ett tag för att försöka känna efter. Allt kan bli bra med Avons, han kan hålla för tävlingar, träningar och precis som en helt vanlig häst. Han kanske bara håller som haghäst/promenadhäst eller inte ens det. Han kan få ont idag, imorgon, om 1 månad eller om 3 år eller kanske aldrig mer.. Det är ingen som vet och det är också det som är så fruktansvärt jobbigt att försöka leva med och vågar jag satsa eller inte!? Just nu känns det inte så.. Har även varit inne på att eventuellt skaffa mig en häst till, Avons skulle ju inte dö av att få sällskap av en av hans storlek som han kan få busa med, men som det är just nu har jag varken plats eller råd. Avons är inte direkt billig i drift, nog med att han är lättfödd men han behöver konstant vara skodd runt om vilket är en extra kostnad. Sen vet jag ju inte om han kommer behöva behandling, eller om det ens är någon idé att behandla. Som pricken över i:et så fick jag besked från försäkringsbolaget att de INTE täcker hans skada och han har nu reservation för hälta på båda bakbenen samt hovsjukdomar och komplikationer, bara det får en att vilja gräva ner sig.

Jag är som sagt väldigt kluven och allmänt less på livet om man säger så. Hästar är verkligen allt för mig och jag har anpassat hela mitt liv åt att kunna ta hand om dem, ha tid för att rida, att träna osv.. Det är också därför jag valt att jobba 60% som jag gör, men vad ska jag göra av min lediga tid nu? Förutom att lulla runt på skogspromenader.. Men jag har valt det själv, det var detta valet jag gjorde när jag bestämde mig för att inte lämna tillbaka Avons och det är någonstans härefter jag får leva, även om det SUGER!



Livet går vidare

DATUM: 2011-10-14 / TID: 10:59:41


I onsdags var vi på ATG kliniken i Skara och skodde Avons bak. Gick ganska lugn till för undantag när vi skulle åka. Han klev på och av transporten några gånger och till slut ställde hans sig lugnt där inne och då satte pappa upp kedjan bakom och skulle stänga. Avons får då för sig att han skulle backa ut och kedjan tog i runt hans bak. Han blev livrädd och gjorde världens bakutspark, riktigt högt, så kedjan for åt helsike. Nåja, vi kom iaf iväg efter lite om och men.

Väl inne på kliniken var han ju ganska
stressad som vanligt, men inne i hovslagarrummet så band vi upp honom och skämde bort honom med massa godis så han stod nöjd och lugn. Men sen valde hovslagaren att ändå ge han lite lugnande innan han började spika, ifall att. Avons var ju inte riktigt med på noterna och ville sammarbeta. Hovslagaren fick verkligen slita så svetten rann ;)

Sen ville han inte kliva på när vi skulle
hem, så vi fick ta en lina bakom honom. Han har så otroligt mycket överskottsenergi. Han är inte avställd på något vis, men det har inte blivit någon intensiv träning direkt. Har varit ute och promenerat med honom i stort sett varje dag i skogen, vilket han älskar. Sen motionerar han sig själv i hagen hela tiden. Springer som en kanonkula och bockar och skuttar som en liten tok, galningen! Skoningen verkade också göra susen nu när han inte kan trampa och slita så snett, han rör sig på ett mer annorlunda sätt och han vilar inte bakbenen på samma sätt som tidigare. Har även börjat ge honom LitoVet nyponpulver.

Igår var även min hovslagare ute
och skodde honom fram. Det däremot ville Avons inte vara med på. Han hade verkligen en sådan där dag igår då han bara skulle bralla och ville inte vara med på något. De höll på med något uppe i skogen som var betydligt mer intressant än att både bli fångad i hagen och att bli skodd. Men nu sitter skorna på plats, dock med bara 2 söm på utsidan båda bak eftersom det inte fanns mycket att spika i, så vi får hoppas att de sitter. Han skall skos igen om ca 4-5 veckor när hoven växt ut lite mer, just nu är inte tyngdpunkten "nolläget" helt i mitten och det är det vi hoppas på att få till nästa gång.

För övrigt tittar jag mest på Avons allmäntillstånd. Jag har inte skickat röntgenbilderna till veterinär nr 2 ännu, ska se om jag kan göra detta i nästa vecka. Vill ge honom några dagar med nya skorna först. Så just nu går jag på magkänslan och jag kan inte se att Avons skulle vara halt någonstans. Kan ju hända att han var låghalt pga den sneda hoven. Min första veterinär sa: "Behandling och 6 månader konvalecens", veterinär nr 2 förstår inte vad som skall behandlas om glidlederna ändå förbenats och tyckte först och främst vi skulle prova med skor. Spatthästar ska ju hållas igång ordentligt och så länge jag inte kan se en hälta eller ens antydan till något fel så kommer jag fortsätta motionera honom på bästa sätt tills vi eventuellt får ett till utlåtande.


Spatt

DATUM: 2011-10-11 / TID: 10:18:04


Spatt är en kronisk torr inflammation i hasleden med nedsmältningsprocesser i ledytorna och benpålagringar i ledkanterna, i de flesta fall på hasens inre främre del (sk. spattknöl). Hasen består av fyra leder och det är oftast de två nedersta lederna som drabbas.

Spatt är en progressiv ledinflammation orsakad av upprepade kompressioner (sammantryckningar) och rotationsrörelser. De nedre delarna som oftast drabbas, är sk glidleder och inte direkt involverade i böjrörelsen av bekbenet - till skillnad från den översta leden, som har störst betydelse för hasens totala rörelse. Det är tur eftersom sjukdomen alltid resulterar i en sammanväxning (fusion) av lederna (och därför ingen smärta förenad med rörelse).

Fusionen medför alltså att två benbitar växer samman och leden upphör att existera och kan inte medverka till hasens rörelse över huvud taget. Den hälta som uppstår vid spatt och förvärrats ju längre spattförloppet fått fortskrida, minskar när de berörda lederna väl vuxit ihop för att slutligen i stort sett upphöra helt.

Det är vanligast att båda hasarna drabbas, men ensidig spatt förekommer.

Det råder många skilda meningar hos veterinärer och annat kunnigt hästfolk, om varför vissa hästar drabbas. En vanlig mening är att spatt är en följd av överansträngning av bensystemet, ofta i kombination av exteriörfel och dålig uppfödning.

En intressant teori är att spatt är hästens eget sätt att försvara sig mot något som gör mycket ont. Genom att leden växer samman förhindras rörelsen i hasen och smärtan (t.ex muskelsmärtan) försvinner.

(källa: http://user.tninet.se/~xvj408j/spatt.htm)

Min egen sammafattning:
När en häst konstateras med spatt vill man så fort som möjligt behandla med att spruta lederna med bl.a cortison eller tuppkam. Finns även ett nytt medel som heter "Tildren" där hästen behandlas genom dropp under en dag på klinik. All denna behandling handlar om att få brosket i glidlederna (som bryts ner och förnbenas av inflammationen) att brytas ner så fort som möjligt och att en föbening av lederna börjar. Allt handlar om att få allt att växa samman så fort som möjligt och det är under själva nedbrytningen av brosket som hästen har mycket ont. En del hästar visar inga symtom medan en del hästar är blockhalta. Man kan även operera spatt, då går man in och retar upp leden (alternativt borrar i brosket) för att starta en förbening så fort som möjligt. I dagsläget går man ifrån operationer mer och mer vad jag förstått för det orsakar så mycket smärta för hästen.

Veterinären jag rådfrågade med igår sa att eftersom
Avons har så "kraftig" spatt, dvs att man inte ens ser konturer av de två mellersta lederna eller ledavdelningarna så har han "fixat" det själv. När det växt samman orsakar det inte längre smärta och eftersom de glidleder som drabbats har så ytterst lite rörlighet så finns det de hästar som fungerar precis som vanligt trots spatt. Sen finns det dem som har så fruktansvärt ont att de måste tas bort. Spatt är en väldigt oviss sjukdom och även om det förbenats och hamnat i ett "utläkt" (vilande läge, spatt går aldrig att läka ut) så kan de närsomhelst blossa upp igen, men det kan ta allt från en månad, 1 år, 10 år eller aldrig mer. Sprider sig inflammationen till den tredje leden är prognosen dock mycket sämre, men de finns de hästar som klarar det också.

Imorgon har vi tid på kliniken
för medicinsk skoning. Vi får se hur det går.



Uppdatering

DATUM: 2011-10-10 / TID: 21:54:16


Jag ligger ganska lågt vad gäller bloggandet just nu, det är mycket som händer för tillfället i vardagen som gjort att jag dragit mig tillbaka en aning :S

Avons är kvar hos mig och det
kommer han förbli. Jag har fått tillbaka på förlikningen med försäljningsstallet, så nu finns ingen återvändo. Tanken att bara se honom i ögonen, lasta honom och skicka honom till ett ovisst öde fick mig att spy. Skulle jag lämnat tillbaka honom skulle det skett i helgen och imorgon hade han stått på färjan påväg tillbaka till Lettland :( Nä, usch och fy!

Jag har rådfrågat med en annan veterinär på en annan klinik idag, som såg allt detta på ett helt annoslunda sätt. Min första veterinär var så himla negativ och allt hon ville var att jag skulle lämna tillbaka honom, och en sådan veterinär vill jag inte ha med mig i ryggen. Så jag kommer att byta klinik helt enkelt. Hon kunde inte svara på om spatten var aktiv t.ex vilken man i princip ser direkt på röntgenplåtarna. Hon vill behandla en led som redan förbenats osv osv.. Vilket man inte gör. Så magkänslan att fortsätta på den första kliniken är dålig.

Ska ringa och boka tid för medicinsk
skoning imorgon och hoppas på att få det så fort som bara möjligt, så får vi utgå efter det sen. Hovväggen och ballarna är förskjutna båda bak ffa vänster, så hur han beter sig när man riktar upp fötterna är ju en bra fråga med tanke på att han gått och slitit väldigt snett länge. Detta kommer ju medföra att hela hans bakdel kommer att riktas upp i ett läge som han inte är van vid. Antingen går det bra eller så blir han totalt blockhalt.

Imorgon ska jag försöka hinna
med att göra ett inlägg om spatt, om Avons diagnos osv så ni som läsare förstår lite bättre :)

:love:



Vad ska jag ta mig till?

DATUM: 2011-10-05 / TID: 18:25:05


Trodde verkligen inte att jag skulle må såhär dåligt.. Jag kan inte jobba, ligger hemma med världens migrän och spyr, kan inte äta osv.. Snacka om att gå rakt in i väggen :(

Jag vet inte hur jag ska göra.. Känner mig så fruktansvärt ensam.. Har pratat med veterinären som är anti till hela den här situationen och tycker det enda rätta är att köra tillbaka Avons, hon tycker inte att jag ska fortsätta med den hästen. Hon skulle kunna tänka sig att ge han en ENDA chans och det är att prova behandla honom och hjälper inte det vill hon att jag tar bort honom.. Hon tror att det kommer bli hans öde ändå eftersom bilderna och spatten var bland det värsta hon sett. Vet inte hur mycket jag ska lyssna på henne då hon tycker att jag är mer eller mindre dum i huvudet som ens överväger att ha kvar honom..

Jag har ännu inte fått svar från försäkringsbolaget heller, om de kommer att ta det här eller inte. Men det skulle inte förvåna mig om de inte gör det. Usch.. Alla säger till mig att köra honom tillbaka, men jag tror inte jag skulle kunna leva med det, samtidigt vet jag att det är problem att ha honom kvar. frågan är bara om det är värt det?

Fy fan säger jag bara.. Jag vet varken ut eller in.. Det här är nog det svåraste beslutet jag måste fatta någonsin..

För övrigt är Avons precis som vanligt. Pigg, glad och busar runt för fullt i hagen för glatta livet! Vad ska jag ta mig till?


Det finns bara en väg...

DATUM: 2011-10-03 / TID: 17:21:47


När man nått botten så finns det bara en väg och det är att försöka ta sig upp. Många har undrat vart jag tagit vägen, jag kan säga att jag lever men det är väl inte mycket mer än så.. :(

Jag har mått fruktansvärt dåligt psykiskt, och jag har haft fruktansvärt mycket att tänka på och en massa problem som måste lösas. Att få en sådan diagnos som jag fick på Avons tog som sagt knäcken på mig, det kom som en chock och efter allt jag varit med om på sista tiden så pallade jag helt enkelt inte med det psykiskt. Jag kan inte förstå varför allt detta händer just mig och jag kan ärligt säga att jag funderat på att sluta med hästar helt och hållet, jag pallar det inte psykiskt helt enkelt när det gång på gång händer sådana här grejer. Jag kämpade med Jippan sedan 2006 (?) först med hans cancer och oron över att den skulle komma tillbaka, det stressade mig inombords varje dag, och sen de sista månaderna av kämpande tog knäcken på mig. Jag orkar helt enkelt inte gå igenom detta igen.

Jag har mer eller mindre bestämt mig för att behålla Avons, med en förlikning där jag kommer få en hel del pengar tillbaka. Jag kan INTE lämna honom till ödet och inte veta vad som händer med honom, han är "sjuk" och nu är det faktiskt jag som får ta ansvar för det. Ibland önskar jag att jag tänkte lite mer med hjärnan än med mitt hjärta, då hade allt varit så mycket enklare. Då hade jag kunnat lasta Avons och lämna bort problemen, men mitt hjärta säger stopp. Jag ska få besked från både veterinär och försäkringsbolag (om de kommer backa upp mig) under veckan, och då får jag också ta beslutet. Jag tar hellre bort Avons och vet att han fått en sista bra tid i livet och att han aldrig mer kommer att behöva plågas, hamna i dåliga händer eller ha ont, än att skicka tillbaka honom och inte veta något. Mitt hjärta säger NEJ! Jag kan inte se honom i ögonen och lämna bort honom - det går bara inte! Om jag har försäkringen med mig och en veterinär som är villig till att stå bakom min rygg genom det här så kommer jag att ge det en chans, går det inte så går det inte.

Fick röntgenbilderna för några dagar sedan och även journalen. Vet inte ens om jag ska våga lägga ut dem här, en del säger ju att man inte ska stirra sig blind på röntgenplåtarna men tyvärr gör man ju det. Avons kommer att få stanna hos mig sålänge han själv vill, allt är på hans villkor. Kan han bara bli en haghäst så får han väl bli det, bara han trivs med det och mår bra!

Ska försöka uppdatera lite oftare, jag har helt enkelt inte orkat bara. Det har varit FÖR mycket!