Bilder
DATUM: 2012-04-17 / TID: 15:04:44
Här kommer några fler bilder från i lördags :)
Confession
DATUM: 2012-04-17 / TID: 12:05:11
Nu var det sådär extremt längesen jag var här och uppdaterade bloggen. Känner att det är dags att får skriva av sig lite, brukar alltid kännas bättre efter.
Jag har ju sagt att jag ska dra igång och blogga men har inte riktigt hittat motivationen till att göra det. Om jag ska erkänna så är jag så jävla rädd, och då menar jag rädd för tanken, rädd för vad som skall hända osv. Jag har varit otroligt svag ändå sedan jag förlorade Jippan, riktigt svag. Jag saknar honom så sjukt mycket och jag har nog inte förstått riktigt att han aldrig kommer att komma tillbaka till mig - att det ska bli vi igen. Den tanken skrämmer mig och gör mig samtidigt väldigt ledsen. Jag gråter fortfarande flera gånger i veckan över att ha förlorat honom och det sägs ju att tiden läker alla sår, men det gör den inte. Han känns bara längre bort för varje dag som går :'( Ibland har jag funderat på om jag verkligen är helt frisk, det känns som om jag lever i en hemsk bubbla som jag inte kan ta mig ur.
När jag skaffade Avons var han en enorm tröst för mig och jag släppte in han inpå mitt liv med sorg och glädje. Men när det här hände med Avons så var det nog, det rann över för mig och mitt psyke. Jag är normalt en stark person men när det kommer till mina djur så bryts jag ihop som ett litet barn. Jag tappade ju såklart motivationen och varje gång jag försökte hitta tillbaka till den blev jag antingen avkastad eller så gick Avons och spände sig och tyckte allt var obehagligt. Jag var osäker helt enkelt och det blev ingen bra kombination.
Någonstans mitt i allt det här fick jag tillbaka motivationen sakta men säkert och jag började bli självsäker och började rida med attityd! Det är precis det här Avons behöver - en ryttare med en jäkla bestämdhet och attityd. Du kan inte sätta dig upp på honom och vara lite halvmesig. Du måste visa honom vägen och vad du begär. Han behöver en ledare då han är såpass osäker i sig själv, och det är precis det jag börjar bli. Hans ledare! Det har gått så himla bra de sista ridpassen, vi börjar äntligen förstå varandra och det är sällan några missförstånd. Jag kan nu både trava och galoppera honom utan att han flyger i luften. Framsteg. Jag har äntligen hittat tillbaka och fått motivation och energin. Men det enda som gör mig svag och nedstämd är just rädslan. Rädslan att förlora honom också.
Smakprov från i lördags. Dressyrpass i skogen :love:
Jag har ju sagt att jag ska dra igång och blogga men har inte riktigt hittat motivationen till att göra det. Om jag ska erkänna så är jag så jävla rädd, och då menar jag rädd för tanken, rädd för vad som skall hända osv. Jag har varit otroligt svag ändå sedan jag förlorade Jippan, riktigt svag. Jag saknar honom så sjukt mycket och jag har nog inte förstått riktigt att han aldrig kommer att komma tillbaka till mig - att det ska bli vi igen. Den tanken skrämmer mig och gör mig samtidigt väldigt ledsen. Jag gråter fortfarande flera gånger i veckan över att ha förlorat honom och det sägs ju att tiden läker alla sår, men det gör den inte. Han känns bara längre bort för varje dag som går :'( Ibland har jag funderat på om jag verkligen är helt frisk, det känns som om jag lever i en hemsk bubbla som jag inte kan ta mig ur.
När jag skaffade Avons var han en enorm tröst för mig och jag släppte in han inpå mitt liv med sorg och glädje. Men när det här hände med Avons så var det nog, det rann över för mig och mitt psyke. Jag är normalt en stark person men när det kommer till mina djur så bryts jag ihop som ett litet barn. Jag tappade ju såklart motivationen och varje gång jag försökte hitta tillbaka till den blev jag antingen avkastad eller så gick Avons och spände sig och tyckte allt var obehagligt. Jag var osäker helt enkelt och det blev ingen bra kombination.
Någonstans mitt i allt det här fick jag tillbaka motivationen sakta men säkert och jag började bli självsäker och började rida med attityd! Det är precis det här Avons behöver - en ryttare med en jäkla bestämdhet och attityd. Du kan inte sätta dig upp på honom och vara lite halvmesig. Du måste visa honom vägen och vad du begär. Han behöver en ledare då han är såpass osäker i sig själv, och det är precis det jag börjar bli. Hans ledare! Det har gått så himla bra de sista ridpassen, vi börjar äntligen förstå varandra och det är sällan några missförstånd. Jag kan nu både trava och galoppera honom utan att han flyger i luften. Framsteg. Jag har äntligen hittat tillbaka och fått motivation och energin. Men det enda som gör mig svag och nedstämd är just rädslan. Rädslan att förlora honom också.
Smakprov från i lördags. Dressyrpass i skogen :love:
