Confession
Jag har ju sagt att jag ska dra igång och blogga men har inte riktigt hittat motivationen till att göra det. Om jag ska erkänna så är jag så jävla rädd, och då menar jag rädd för tanken, rädd för vad som skall hända osv. Jag har varit otroligt svag ändå sedan jag förlorade Jippan, riktigt svag. Jag saknar honom så sjukt mycket och jag har nog inte förstått riktigt att han aldrig kommer att komma tillbaka till mig - att det ska bli vi igen. Den tanken skrämmer mig och gör mig samtidigt väldigt ledsen. Jag gråter fortfarande flera gånger i veckan över att ha förlorat honom och det sägs ju att tiden läker alla sår, men det gör den inte. Han känns bara längre bort för varje dag som går :'( Ibland har jag funderat på om jag verkligen är helt frisk, det känns som om jag lever i en hemsk bubbla som jag inte kan ta mig ur.
När jag skaffade Avons var han en enorm tröst för mig och jag släppte in han inpå mitt liv med sorg och glädje. Men när det här hände med Avons så var det nog, det rann över för mig och mitt psyke. Jag är normalt en stark person men när det kommer till mina djur så bryts jag ihop som ett litet barn. Jag tappade ju såklart motivationen och varje gång jag försökte hitta tillbaka till den blev jag antingen avkastad eller så gick Avons och spände sig och tyckte allt var obehagligt. Jag var osäker helt enkelt och det blev ingen bra kombination.
Någonstans mitt i allt det här fick jag tillbaka motivationen sakta men säkert och jag började bli självsäker och började rida med attityd! Det är precis det här Avons behöver - en ryttare med en jäkla bestämdhet och attityd. Du kan inte sätta dig upp på honom och vara lite halvmesig. Du måste visa honom vägen och vad du begär. Han behöver en ledare då han är såpass osäker i sig själv, och det är precis det jag börjar bli. Hans ledare! Det har gått så himla bra de sista ridpassen, vi börjar äntligen förstå varandra och det är sällan några missförstånd. Jag kan nu både trava och galoppera honom utan att han flyger i luften. Framsteg. Jag har äntligen hittat tillbaka och fått motivation och energin. Men det enda som gör mig svag och nedstämd är just rädslan. Rädslan att förlora honom också.
Smakprov från i lördags. Dressyrpass i skogen :love:
Vad fina ni är <3
Låter lite som att du och jag hamnat på samma ställe, fast på olika håll! Tycker att det är jättehärligt att höra någonting ifrån dig, har funderat så mycket över hur det är med dig och sänt dig mina tankar! Kram!!
Härligt att du uppdaterar.Såg bilderna på fejjan och han ser jätte fin och välmående ut.Roligt att ni kan dressyra lite^^
separationsångest kan man nog kalla det just när man har en rädsla av att förlora det man håller kärt i sin närhet.Jag vet mycket väl hur det känns och hur jobbigt det är då jag upplevt liknade själv då jag precis som du hade en period i livet där mycket av det jag älskade som högst rycktes ifrån mig.Skickar en peppkram även om jag vet att det inte hjälper föga eftersom oron ändå ständigt är kvar undermedvetet trots att man kanske jobbar på att inte känna/tänka så.Men med tiden lär man sig hantera det på ett annat sätt och kan finna ro .jag är övertygad om att du med tiden kommer ut starkare ur detta .Kan jag så kan du!
mvh/Q
Ni är så otroligt fina tillsammans!! :D Så kul att ni gör framsteg och börjar komma tillbaka! :)
