Jag tänkte faktiskt passa på att uppdatera lite samtidigt som jag kommer skriva av mig en hel del, nu när jag känner mig hyffsat stabil i huvudet.

Som ni alla säkert märkt är jag en otrolig djurvän, tror faktiskt det är på gränsen till överdrivet om jag ska vara riktigt ärlig. Jag har haft alla djur man kan tänka sig, men de flesta av djuren har jag räddat eller tagit hand om, det är sällan jag har valt djuren, det är väl snarare de som kommit till mig. Vet en gång när jag var ute och red på min första häst då jag fick se något sprattla och försöka flyga iväg från stubbåkern. Jag slängde mig ur sadeln tog tyglarna i ena handen och drog med mig hästen ut i åkern för att titta efter. Fick då se att det var en andunge, vad den gjorde där vet i sjutton eftersom vi inte har nära till vatten. I vilket fall som helst så såg jag ju att den inte kunde flyga så jag tog upp den och stoppade ner den i mina stora fickor jag hade på jackan, slängde mig upp och red hemåt. Den anden gjorde jag sedan en hage till med boningshus och damm. På vintern fick han vara inne och gick på lådan, sov på filt, badade i badkaret och älskade att vara med i vardagsrummet och ligga på mattan och kolla på TV - hur sjukt är inte detta? Han var skadad i vingen, och det var han för resten av sitt liv. Han dog tyvärr av sjukdom ca 3 år senare..
Alla mina djur betyder så otroligt mycket för mig och alla får lika mycket kärlek, de är som mina barn som jag brukar säga.

Det är också därför jag bryter ihop så fruktansvärt mentalt när något tragiskt händer, jag vet att jag är en stark människa egentligen, men när något händer mina djur så bara jag bryts ner totalt. Det är nog därför många påpekar att jag egentligen inte ska ha djur, jag är inte stark nog när det händer dem något, fast egentligen är det ju exakt det jag på något sätt måste vara.

Jag vet den hemska dagen jag åkte iväg med Jippan, jag fäller fortfarande många tårar för honom varenda dag och jag har ännu inte klarat av att titta igenom varken filmer eller kort på honom, jag bryts ner och börjar störtgråta. I vilket fall som helst.. Den dagen, den 7:e juni jag minns den såväl. Jag klarade inte av att se min älskade vän stå och lida och inte svara på någon av de hundra olika sorters mediciner han fått. Fast hoppet var där in i de sista minuterna, så hade jag självklart starka aningar om att det här inte skulle gå vägen. Jag stod hos honom, masserade, ryktade honom och gjorde han jättefin från topp till tå, pussade honom hejdlöst och gav han massa goda morötter. Innan jag skulle ta ut honom ur boxen går han fram till Cindy (shettisen) och lägger mulen över hennes manke och rufsar henne i manen, precis som om han sa farväl. Jag kan meddela att jag aldrig sett honom gosa så med henne som han gjorde då. Jippan hade temperament och bestämdhet ut i hovspetsarna och han skulle aldrig svälja sin stolthet och gå fram och gosa med henne, men nu gjorde han det och den bilden sitter kvar hos mig. Jag vet också att jag viskade i hans öra att skulle de nu inte hitta felet på honom så lovade jag honom att han skulle få slut på sitt lidande, och så blev det tyvärr. Jippan var verkligen mitt allt och jag skulle göra precis vad som helst för att få honom tillbaka, jag skulle kunna offra mina armar och ben bara för att få pussa på hans mjuka mule igen :love:

Jag vet att vilket djur (i stort sett) jag än skaffar mig så kommer det djuret inte leva lika länge som jag. Och när man har djur så måste man försöka vara stark, för att inte bli egoistisk. Det här med Avons är så mycket svårare. Han kan leva livet ut, han kanske får ont imorgon och måste tas bort. Allt är så ovisst och det är det jag inte riktigt kunnat acceptera. Avons kommer att få stanna hos mig så länge han lever och det har jag egentligen varit helt bestämd på från början. Jag har väl mer tvekat på mig själv, om jag klarar av det rent psykiskt efter allt som hänt. Idag är jag glad att jag tog det här beslutet att låta honom stanna, för kärleken till honom betyder så otroligt mycket mer än bara mål, prestation och krav. Jag är glad för varje dag jag får umgås och mysa med honom, ha roligt tillsammans och bara se han njuta av livet och ha det bra - precis som det ska vara.

När jag fick reda på att han hade spatt, blev jag såklart helt knäckt. Avons är precis en sådan häst jag alltid drömt om att få ha, en sådan häst jag alltid haft uppritad i mitt huvud sen barnsben. Jag blir frustrerad av att veta om det och ibland undrar jag hur det hade blivit om jag aldrig åkt in med honom, jag hade kanske aldrig märkt något? Eller kanske om 10 år, vem vet? Nu bara för att jag vet att han är "skadad" så blir allting så mycket jobbigare och tråkigare på något vis. I början fick jag nästan lite panik och kunde knappt vara med honom, för jag var rädd att få ännu mer känslor för honom och må ännu sämre om jag skulle behöva ta bort honom inom kort. Nu känns det inte så, nu vill jag spendera all tid jag kan tillsammans med honom, ge honom det bästa som finns och se till att hans liv blir till det bästa möjliga. Jag behandlar han som vilken annan häst som helst och sålänge jag inte kan se att han är halt så skall han motioneras så gott som vanligt. Det får bära eller brista helt enkelt, det går inte att "spara" på en spatthäst genom att bara lunka i skogen osv. Sen trivs inte Avons med att bara gå och skrota, han fick 2 veckors vila efter diagnosen och han var nästintill ohanterbar, så nu är han igång igen och vi går långpromenader, longerar honom på stora ytor på stubbåkern där han får gå väldigt fritt, sen har jag även kommit tillbaka lite till ridningen igen, vilket känns otroligt roligt. Har både ridit på banan och ut i skogen en del de sista dagarna och i helgen blir det nog en hel del ridningen igen. Så länge han mår bra utav det så fortsätter jag, jag har inte så mycket annat val just nu. Jag måste försöka koppla bort det, även om jag tänker på det hela tiden. Det händer ju olyckor varje dag och han kan lika gärna bryta benet av sig som vilken annan häst som helst och behöva tas bort, han kan få cancer eller någon annan obotlig sjukdom osv, men bara för att man vet om att han inte kanske kommer hålla är ju det som gör att man mår så fruktansvärt dåligt, jag vill ju inget hellre än att han skulle vara frisk!