Confession

DATUM:2012-04-17 / TID: 12:05:11


Nu var det sådär extremt längesen jag var här och uppdaterade bloggen. Känner att det är dags att får skriva av sig lite, brukar alltid kännas bättre efter.

Jag har ju sagt att jag ska dra igång och blogga men har inte riktigt hittat motivationen till att göra det. Om jag ska erkänna så är jag så jävla rädd, och då menar jag rädd för tanken, rädd för vad som skall hända osv. Jag har varit otroligt svag ändå sedan jag förlorade Jippan, riktigt svag. Jag saknar honom så sjukt mycket och jag har nog inte förstått riktigt att han aldrig kommer att komma tillbaka till mig - att det ska bli vi igen. Den tanken skrämmer mig och gör mig samtidigt väldigt ledsen. Jag gråter fortfarande flera gånger i veckan över att ha förlorat honom och det sägs ju att tiden läker alla sår, men det gör den inte. Han känns bara längre bort för varje dag som går :'( Ibland har jag funderat på om jag verkligen är helt frisk, det känns som om jag lever i en hemsk bubbla som jag inte kan ta mig ur.

När jag skaffade Avons var han en enorm tröst för mig och jag släppte in han inpå mitt liv med sorg och glädje. Men när det här hände med Avons så var det nog, det rann över för mig och mitt psyke. Jag är normalt en stark person men när det kommer till mina djur så bryts jag ihop som ett litet barn. Jag tappade ju såklart motivationen och varje gång jag försökte hitta tillbaka till den blev jag antingen avkastad eller så gick Avons och spände sig och tyckte allt var obehagligt. Jag var osäker helt enkelt och det blev ingen bra kombination.

Någonstans mitt i allt det här fick jag tillbaka motivationen sakta men säkert och jag började bli självsäker och började rida med attityd! Det är precis det här Avons behöver - en ryttare med en jäkla bestämdhet och attityd. Du kan inte sätta dig upp på honom och vara lite halvmesig. Du måste visa honom vägen och vad du begär. Han behöver en ledare då han är såpass osäker i sig själv, och det är precis det jag börjar bli. Hans ledare! Det har gått så himla bra de sista ridpassen, vi börjar äntligen förstå varandra och det är sällan några missförstånd. Jag kan nu både trava och galoppera honom utan att han flyger i luften. Framsteg. Jag har äntligen hittat tillbaka och fått motivation och energin. Men det enda som gör mig svag och nedstämd är just rädslan. Rädslan att förlora honom också.

Smakprov från i lördags. Dressyrpass i skogen :love:




Det är väl på tiden...

DATUM:2011-12-10 / TID: 13:15:55


...Med en uppdatering kanske..? :P Jag har noll motivation, som jag jämt tjatar om nu för tiden, men så är det. Det slaskiga, mörka, blöta och blåsiga vintervädret gör en inte speciellt peppad heller. Denna veckan har varit ganska tung, har åkt på halsont, feber och förkylning så jag har inte orkat göra så mycket öht.

I onsdags den 7:e december var det dessutom 6 månader sedan min älskade vän lämnade mig och jordelivet. Satt konstant och grät den dagen, tände även ett ljus för honom som lyste så fint ute i hagen. Min älskade och saknade prins, livet är så otroligt tungt utan dig vid min sida :love:






Avons mår bra, pigg, glad och busig som vanligt. Har inte blivit så mycket ridning nu de senaste dagarna pga underlag och väder. Väntar på att hovslagaren skall komma och sko om honom så jag kan brodda och även få på honom snösulor. Han har haft problem med strålröta också, så jag har skubbat och smörjt fötterna varenda dag. Han kommer få gå lite mindre så länge vädret är som det är och tills hovslagaren kommit. Till våren får jag se hur han mår och eventuellt sätta igång honom mer ordentligt då :)

Varning för långt inlägg!!

DATUM:2011-11-10 / TID: 20:32:29


Jag tänkte faktiskt passa på att uppdatera lite samtidigt som jag kommer skriva av mig en hel del, nu när jag känner mig hyffsat stabil i huvudet.

Som ni alla säkert märkt är jag en otrolig djurvän, tror faktiskt det är på gränsen till överdrivet om jag ska vara riktigt ärlig. Jag har haft alla djur man kan tänka sig, men de flesta av djuren har jag räddat eller tagit hand om, det är sällan jag har valt djuren, det är väl snarare de som kommit till mig. Vet en gång när jag var ute och red på min första häst då jag fick se något sprattla och försöka flyga iväg från stubbåkern. Jag slängde mig ur sadeln tog tyglarna i ena handen och drog med mig hästen ut i åkern för att titta efter. Fick då se att det var en andunge, vad den gjorde där vet i sjutton eftersom vi inte har nära till vatten. I vilket fall som helst så såg jag ju att den inte kunde flyga så jag tog upp den och stoppade ner den i mina stora fickor jag hade på jackan, slängde mig upp och red hemåt. Den anden gjorde jag sedan en hage till med boningshus och damm. På vintern fick han vara inne och gick på lådan, sov på filt, badade i badkaret och älskade att vara med i vardagsrummet och ligga på mattan och kolla på TV - hur sjukt är inte detta? Han var skadad i vingen, och det var han för resten av sitt liv. Han dog tyvärr av sjukdom ca 3 år senare..
Alla mina djur betyder så otroligt mycket för mig och alla får lika mycket kärlek, de är som mina barn som jag brukar säga.

Det är också därför jag bryter ihop så fruktansvärt mentalt när något tragiskt händer, jag vet att jag är en stark människa egentligen, men när något händer mina djur så bara jag bryts ner totalt. Det är nog därför många påpekar att jag egentligen inte ska ha djur, jag är inte stark nog när det händer dem något, fast egentligen är det ju exakt det jag på något sätt måste vara.

Jag vet den hemska dagen jag åkte iväg med Jippan, jag fäller fortfarande många tårar för honom varenda dag och jag har ännu inte klarat av att titta igenom varken filmer eller kort på honom, jag bryts ner och börjar störtgråta. I vilket fall som helst.. Den dagen, den 7:e juni jag minns den såväl. Jag klarade inte av att se min älskade vän stå och lida och inte svara på någon av de hundra olika sorters mediciner han fått. Fast hoppet var där in i de sista minuterna, så hade jag självklart starka aningar om att det här inte skulle gå vägen. Jag stod hos honom, masserade, ryktade honom och gjorde han jättefin från topp till tå, pussade honom hejdlöst och gav han massa goda morötter. Innan jag skulle ta ut honom ur boxen går han fram till Cindy (shettisen) och lägger mulen över hennes manke och rufsar henne i manen, precis som om han sa farväl. Jag kan meddela att jag aldrig sett honom gosa så med henne som han gjorde då. Jippan hade temperament och bestämdhet ut i hovspetsarna och han skulle aldrig svälja sin stolthet och gå fram och gosa med henne, men nu gjorde han det och den bilden sitter kvar hos mig. Jag vet också att jag viskade i hans öra att skulle de nu inte hitta felet på honom så lovade jag honom att han skulle få slut på sitt lidande, och så blev det tyvärr. Jippan var verkligen mitt allt och jag skulle göra precis vad som helst för att få honom tillbaka, jag skulle kunna offra mina armar och ben bara för att få pussa på hans mjuka mule igen :love:

Jag vet att vilket djur (i stort sett) jag än skaffar mig så
kommer det djuret inte leva lika länge som jag. Och när man har djur så måste man försöka vara stark, för att inte bli egoistisk. Det här med Avons är så mycket svårare. Han kan leva livet ut, han kanske får ont imorgon och måste tas bort. Allt är så ovisst och det är det jag inte riktigt kunnat acceptera. Avons kommer att få stanna hos mig så länge han lever och det har jag egentligen varit helt bestämd på från början. Jag har väl mer tvekat på mig själv, om jag klarar av det rent psykiskt efter allt som hänt. Idag är jag glad att jag tog det här beslutet att låta honom stanna, för kärleken till honom betyder så otroligt mycket mer än bara mål, prestation och krav. Jag är glad för varje dag jag får umgås och mysa med honom, ha roligt tillsammans och bara se han njuta av livet och ha det bra - precis som det ska vara.

När jag fick reda på att han hade spatt, blev jag såklart
helt knäckt. Avons är precis en sådan häst jag alltid drömt om att få ha, en sådan häst jag alltid haft uppritad i mitt huvud sen barnsben. Jag blir frustrerad av att veta om det och ibland undrar jag hur det hade blivit om jag aldrig åkt in med honom, jag hade kanske aldrig märkt något? Eller kanske om 10 år, vem vet? Nu bara för att jag vet att han är "skadad" så blir allting så mycket jobbigare och tråkigare på något vis. I början fick jag nästan lite panik och kunde knappt vara med honom, för jag var rädd att få ännu mer känslor för honom och må ännu sämre om jag skulle behöva ta bort honom inom kort. Nu känns det inte så, nu vill jag spendera all tid jag kan tillsammans med honom, ge honom det bästa som finns och se till att hans liv blir till det bästa möjliga. Jag behandlar han som vilken annan häst som helst och sålänge jag inte kan se att han är halt så skall han motioneras så gott som vanligt. Det får bära eller brista helt enkelt, det går inte att "spara" på en spatthäst genom att bara lunka i skogen osv. Sen trivs inte Avons med att bara gå och skrota, han fick 2 veckors vila efter diagnosen och han var nästintill ohanterbar, så nu är han igång igen och vi går långpromenader, longerar honom på stora ytor på stubbåkern där han får gå väldigt fritt, sen har jag även kommit tillbaka lite till ridningen igen, vilket känns otroligt roligt. Har både ridit på banan och ut i skogen en del de sista dagarna och i helgen blir det nog en hel del ridningen igen. Så länge han mår bra utav det så fortsätter jag, jag har inte så mycket annat val just nu. Jag måste försöka koppla bort det, även om jag tänker på det hela tiden. Det händer ju olyckor varje dag och han kan lika gärna bryta benet av sig som vilken annan häst som helst och behöva tas bort, han kan få cancer eller någon annan obotlig sjukdom osv, men bara för att man vet om att han inte kanske kommer hålla är ju det som gör att man mår så fruktansvärt dåligt, jag vill ju inget hellre än att han skulle vara frisk!

LÄS

DATUM:2011-10-31 / TID: 22:24:26


Jag har blivit hackad och det är alltså INTE jag som skrivit det senaste inlägget som jag nu tagit bort.. Jag önskar att det fanns lite mer människor med medlidande här i världen, men tydligen inte.. Ni som känner mig vet att jag aldrig skulle uttrycka mig på det viset och ingenting i det inlägget är sant.

Avons har det bra, han är absolut inte döende eller skall avlivas! Jag mår inte bra, men jag skulle aldrig få för mig att skriva något sånt eller ta ett sådant beslut.. Men tydligen finns det folk som roar sig över hur jag mår just nu.. och det var väl ingen slump att det stod att Avons hade fått cancer, med tanke på att jag fick AVLIVA min förra häst pga troligen just cancer..

Tack, för att jag fick må ännu bättre just nu...

Spatt

DATUM:2011-10-11 / TID: 10:18:04


Spatt är en kronisk torr inflammation i hasleden med nedsmältningsprocesser i ledytorna och benpålagringar i ledkanterna, i de flesta fall på hasens inre främre del (sk. spattknöl). Hasen består av fyra leder och det är oftast de två nedersta lederna som drabbas.

Spatt är en progressiv ledinflammation orsakad av upprepade kompressioner (sammantryckningar) och rotationsrörelser. De nedre delarna som oftast drabbas, är sk glidleder och inte direkt involverade i böjrörelsen av bekbenet - till skillnad från den översta leden, som har störst betydelse för hasens totala rörelse. Det är tur eftersom sjukdomen alltid resulterar i en sammanväxning (fusion) av lederna (och därför ingen smärta förenad med rörelse).

Fusionen medför alltså att två benbitar växer samman och leden upphör att existera och kan inte medverka till hasens rörelse över huvud taget. Den hälta som uppstår vid spatt och förvärrats ju längre spattförloppet fått fortskrida, minskar när de berörda lederna väl vuxit ihop för att slutligen i stort sett upphöra helt.

Det är vanligast att båda hasarna drabbas, men ensidig spatt förekommer.

Det råder många skilda meningar hos veterinärer och annat kunnigt hästfolk, om varför vissa hästar drabbas. En vanlig mening är att spatt är en följd av överansträngning av bensystemet, ofta i kombination av exteriörfel och dålig uppfödning.

En intressant teori är att spatt är hästens eget sätt att försvara sig mot något som gör mycket ont. Genom att leden växer samman förhindras rörelsen i hasen och smärtan (t.ex muskelsmärtan) försvinner.

(källa: http://user.tninet.se/~xvj408j/spatt.htm)

Min egen sammafattning:
När en häst konstateras med spatt vill man så fort som möjligt behandla med att spruta lederna med bl.a cortison eller tuppkam. Finns även ett nytt medel som heter "Tildren" där hästen behandlas genom dropp under en dag på klinik. All denna behandling handlar om att få brosket i glidlederna (som bryts ner och förnbenas av inflammationen) att brytas ner så fort som möjligt och att en föbening av lederna börjar. Allt handlar om att få allt att växa samman så fort som möjligt och det är under själva nedbrytningen av brosket som hästen har mycket ont. En del hästar visar inga symtom medan en del hästar är blockhalta. Man kan även operera spatt, då går man in och retar upp leden (alternativt borrar i brosket) för att starta en förbening så fort som möjligt. I dagsläget går man ifrån operationer mer och mer vad jag förstått för det orsakar så mycket smärta för hästen.

Veterinären jag rådfrågade med igår sa att eftersom
Avons har så "kraftig" spatt, dvs att man inte ens ser konturer av de två mellersta lederna eller ledavdelningarna så har han "fixat" det själv. När det växt samman orsakar det inte längre smärta och eftersom de glidleder som drabbats har så ytterst lite rörlighet så finns det de hästar som fungerar precis som vanligt trots spatt. Sen finns det dem som har så fruktansvärt ont att de måste tas bort. Spatt är en väldigt oviss sjukdom och även om det förbenats och hamnat i ett "utläkt" (vilande läge, spatt går aldrig att läka ut) så kan de närsomhelst blossa upp igen, men det kan ta allt från en månad, 1 år, 10 år eller aldrig mer. Sprider sig inflammationen till den tredje leden är prognosen dock mycket sämre, men de finns de hästar som klarar det också.

Imorgon har vi tid på kliniken
för medicinsk skoning. Vi får se hur det går.


Jag har tillbringat...

DATUM:2011-09-27 / TID: 13:43:37


...Den största tiden av natten på akuten. Jag har helt enkelt kollapsat totalt och igår fick jag en frukansvärd panikångest så jag höll på att svimma. Jag orkar verkligen inte med detta.

Jag har pratat med försäljningstallet idag och de går med på att häva köpet och jag får mina pengar tillbaka. De kan kanske även tänka sig att gå med på en förlikning, men den summan jag begär tillbaka är inte relevant för dem. Jag sitter i en sjujävla sits. Det här är värre än att få beskedet: "Det finns absolut inget att göra", då finns det bara en utväg.

Avons är ung, han är glad och han trivs med livet
. Han busar, han flyger över hinder i hagen - han är glad! Det gnistrar alltid om hans ögon. Jag kan bara INTE överge honom, inte nu. Men framtiden är oviss för honom och jag vet inte hur mycket till jag orkar ta. Men jag vet att det INTE skulle kännas bättre att köra tillbaka honom och veta att han kanske plågas resten av livet, det är MITT ansvar att se till att det inte blir så. Å andra sidan kan jag inte förlora så in i helvetes mycket med pengar, som jag faktiskt gör om de inte går med på en förlikning, de pengarna jag la ut för veterinärbesöket igår som försäkringsbolaget antagligen inte kommer backa upp mig med och de pengar jag kommer få lägga ut i framtiden på en häst med en oviss framtid.

Veterinären sa att hon kunde hjälpa mig att behandl
a Avons och då ska han först och främst skos bak eftersom det är där defekten sitter. Han går på utsidorna och det är antagligen det här som orsakat spatten. Han kan bli en ridhäst, men inte på några direkta nivåer, han kan bli het symtomfri men han kan också förvärras. Allt är så ovisst. Visste jag att han kunde bli helt bra så är ju det en annan sak, men nu vet man ju ingenting. Jag är helt kluven..Vet inte vart jag ska ta vägen.. Jag kvävs långsamt.

Ursäkta att jag inte svarar på era kommentarer, jag orkar helt enkelt inte. Men tack för att ni är så underbara!

Vad gör jag nu!?

DATUM:2011-09-26 / TID: 21:47:55


Fy fan.. Jag har satt mig i en situation där det krävs mer eller mindre psykvård att komma ur :( Huga! Vad fasen gör jag nu? Panik, panik, panik...

Detta kom som en chock för mig och jag vet varken ut eller in. Hur gör jag, hur ska jag tänka?
Jag kan med all säkerhet kräva att få häva köpet, då en av Sveriges främsta specialist har granskat röntgenbilderna och har konstaterat och skrivit på papper att "skadan" är minst 6 månader gammal. Veterinären ville även hjälpa mig med juridiska frågor samt prata med säljaren om att få häva köpet. Men det ÄR väldigt lätt för en person att säga så. En person som inte känner hästen eller har några som helst känslor. Som träffar hundratals hästar om året. Men för mig, för mig är allt så mycket svårare.

Jag har tagit mig an Avons, jag har
gett honom det bästa jag kan. Han har haft en jävlig uppväxt, han har fart runt, blivit illa behandlad, varit riden hårt som fan och till råga på allt så har han antagligen haft ont, men inte en enda mänsklig själ har valt att ta reda på varför. JAG gjorde det och nu får JAG ta smällen. Nu står jag i valet om att skicka iväg Avons till ett ovisst öde, där någon kanske fortsätter rida honom hårt, slå honom för att han är dum osv. Eller så kommer de avsluta hans liv på ett säkert tragiskt sätt.

Han trivs hos mig, och jag är nog den enda som han lyckats få så mycket tillit till. Han trivs så bra ihop med Cindy, de är verkligen tok kära i varandra. Han går och strosar i stora hagar och blir bortskämd med en massa godis och ompyssling. Det gnistrar i hans ögon och jag har alltid ett stort leende på läpparna när jag ser honom. Han är MIN njallebjörn...

...MEN, ska jag försöka mig på en behandling med så dålig prognos. Med kovalecent på minst 6 månader och han kanske varken blir bättre eller sämre. Orkar jag det? Vill jag ha en häst som jag bara kan kanske rida max 2 ggr/ veckan i skritt? Jag vill inte överge honom, jag vill verkligen INTE det. Men vafan gör jag!? Sitter och bölar som en bäbis, jag får panik!

Grattis Rolf-Göran!!

DATUM:2011-09-19 / TID: 21:03:57


Ingen har väl missat att Rolf-Göran Bengtsson tog EM-guld igår? Storslaget! Han och Ninja La Silla är grymma! :D


Klubbtävling med KM

DATUM:2011-09-18 / TID: 18:17:59


Gick upp 7 imorse och åkte iväg till klubbtävlingen, gött seg nu kan jag lova! ;) Jag agerade funktionär, stod i start och mål, var hästskötare och lite alltiallo som jag brukar. Var riktigt roligt då vi var mer startande än vi någonsin varit. Jag hade tänkt att fota en massa idag, men eftersom jag stod inne på banan så var det lite svårt, men lite bilder på framridningen fick jag iaf. Vi är ju en väldigt liten klubb och har inga framhoppningsmöjligheter då framridningen sker på en liten grusplan utanför ridhuset. Men man får självklart hoppa fram inne på banan innan man startar.

Måste ge en stor eloge
till en tjej som trotsade sin epilepsi idag och red två felfria rundor. Inte dåligt gjort!

Fick iaf lite bilder på första
"gruppen". Alla bilder är klickbara.




Ni glömmer väl inte?

DATUM:2011-09-17 / TID: 23:01:41


..Frågestunden som avslutas imorgon kväll. Släng in alla era frågor och funderingar HÄR :)


Kliniktid bokad

DATUM:2011-09-15 / TID: 11:03:10


Nu har jag ringt och bokat en rygg och hältutredning med röntgen och eventuellt ultraljud på Husaby Hästklinik den 26:e september. Hade velat ha något tidigare egentligen, men de är typ alltid fullbokade där. Blev både ledsen och glad när jag fick höra att jag skulle få "Torunn Mehammer" som veterinär. Hon är verkligen kanonduktig men det var också hon som hade hand om Jippan när jag var där för sista gången och det var hon som tog hand om honom in i det sista. Hon lovade mig att hon skulle vara med och göra hans avslut till det bästa (nu börjar jag böla igen). Jag har ett enormt förtroende för henne så det känns skönt.

Nu får vi hålla alla tummar och tår att det inte är något fel på min lilla knasboll. Lastträning står som prio ett nu de kommande dagarna :)

Trött

DATUM:2011-09-14 / TID: 20:06:48


Är inne i en väldigt trött och hängig period och livet är inget annat än bara jobbigt just nu ;) Hösten är här och det märks på mig. Jag menar, jag får ställa min klocka 45 minuter innan jag skall gå upp :O Sjukt! Jag hör inte att den ringer eller så skiter jag bara i det, jag vet inte. I vilket fall som helst ringer den var 5:e minut i en timma innan den stängs av helt och jag har lyckats med detta ett antal gånger nu och försovit mig.

Avons har fått ta det lite lugnt nu när vädret varit helt katastrofalt. Imorgon ska jag iaf ut till stallet och jag hoppas det blir någorlunda väder så vi kan ta en långpromenad i skogen, det gillar vi! Har inte hunnit ringa kliniken heller, men tänkte göra det imorgon så jag får bokat in en tid. Guud, jag börjar bli nojjig över att det verkligen är något fel på honom. Skulle det dock visa sig att han har en skada som uppkommit innan jag köpte honom så får hela köpet gå tillbaka och jag får pengarna tillbaka (skrev kontrakt på det), men det vet jag att jag ändå inte kommer vilja. Jag gillar ju min lilla nallebjörn :) Vi får hoppas det inte är något allvarligt iaf. Jag stressar lätt upp mig.

I helgen är det KM i hoppning på min ridklubb, det ska bli skitkul! Skall vara med och fixa och ordna med allt som jag brukar så det ser jag fram emot :D

Min gopojk!

Smhi varnar för starka vindbyar

DATUM:2011-09-13 / TID: 15:51:04


Jo tack! Jag kan ju knappt gå utanför dörren förrän jag sitter som ett frimärke inne i hallen igen. Dessutom är det världens spöregn på det. Suck! :(

Åkte iaf ut till stallet idag. Avons regntäcke hade blåst upp på hans rygg så han stod med rumpan bar mot vinden. Tog in dem en stund så de fick värma upp sig sen grejade jag med Avons en del. Han fick sig en ordentlig rykt, massage och smorde hovarna + karlderna. Han var mycket nöjd med detta och gick in i boxen och rullade sig i den nylagda torven! grr! ;) Tyvärr blir det ingen motion idag, det går ju knappt vara ute :O

Jag har varit i kontakt med lite olika
"tillridare" och bollat en massa idéer. Jag har även haft kontakt med min gamla tränare som tar hand om problemhästar. Jag får skicka iväg han på tillridning om jag vill, men på ett sätt tar det emot. Jag är väl lite extra träig utav mig, men jag skulle gärna vilja vara med i hans utbildning, det är ju faktiskt JAG som ska kunna rida honom. I vilket fall som helst så har jag bestämt mig för att ta honom till klinik för en riktig genomkoll. Även det tar emot då jag bara har dåliga minnen från alla kliniker i närheten, men det lutar åt Husaby Hästklinik där jag fick ta bort min älskade och saknade Jippan :love: Jag vill få honom grundligt genomkollad av rygg, ben och ländrygg, röntgen och ultraljud om det behövs. Det står i min makt som hästägare att göra detta då jag inte vill fortsätta och inte veta om det är smärtrelaterat eller inte. Är dock livrädd att det typ är kissing spines (vilket han faktiskt visar en del symtom på) och att han blir utdömd. Men jag målar alltid upp det värsta också.

Ringer eventuellt och bokar tid imorgon
så får vi hålla tummarna att det går vägen. På ett sätt skulle det kännas skönt om han hade ont och det var något som gick att rätta till, då förklarar ju det hans beteende. Värre är det ju om det inte går att fixa =/ Jag har haft nog med otur som det är.

Är min blogg knäpp?

DATUM:2011-09-09 / TID: 17:54:39


Haha.. Skulle gå in på min blogg från jobbet. Nu har jag iofs installerat en ny skärm på mitt "kontor" men hela min blogg ser helt freaky ut. Bilderna är typ utanför inläggen osv..:O Någon mer som ser det? Eller är det bara här det ser ut så? På både min stationära och min bärbara dator ser allt normalt ut. Skumt!

God morgon

DATUM:2011-09-09 / TID: 09:36:42


Det var riktigt trögt att gå upp imorse. Jag börjar iofs jobbet 12-18 idag så jag hade ju egentligen inte behövt gå upp så tidigt MEN är man lat som jag var igår och inte orkade göra middag tills idag får jag glatt skylla mig själv :( Så nu står middagen klar efter en timmas jobb med den.

Jag gjorde iofs en massa annan nytta igårkväll så som att hämta hem ett lass hö. Jag försöker få tag på hösilage istället för hö. Mitt hö vill bli fuktigt och mögla så jag har fått slänga hur mycket som helst. Sen är Avons väldigt känslig för damm vad jag märkt, så jag tror att han eventuellt skulle passa bättre på hösilage. Det verkar dock som att det är svårt att få tag på de där små fyrkanstbalarna. Det är ju absolut ingen idé för mig att köpa en rundbal på 300 kg, det kommer mögla med en gång då det tar ganska lång tid att göra åt en sån på 1,5 hästar ;) Jag har hästarna i världens bondhåla, då menar jag att ALLA är bönder häromkring men ändå kan jag inte får tag på sådana balar hösilage jag vill ha :(

Vad ger ni och föredrar till era hästar? Hö eller hösilge?




Training Dummy

DATUM:2011-09-06 / TID: 19:39:11


HAHA!! Jag och sambon satt och skrattade tills att vi nästa grät. Kanske skulle skaffa mig en sån här till Avons?.. Haha, skulle inte tro det. Är säkert en jättebra uppfinning, men Avons hade nog skenat ihjäl sig om han fick upp den där på ryggen:bigeyes: Det ser ju bara för härligt ut! :P


Är säkert en fördel för många, men jag är emot att binda fast saker på hästar. Skulle de börja skena och vilja ha av det som sitter fast kan det ju faktiskt gå riktigt illa eftersom de springer ifrån det som just sitter fast. Men måste ändå säga att det är en bra uppfinning ;)


Ny Design

DATUM:2011-09-05 / TID: 20:34:39


Krafft har kommit med en ny design och en del nyheter i sitt sortiment. Så ni som fodrar med Krafft kommer hädanefter få se de här säckarna.


De har dessutom gjort det enklare för hästägarna att hitta rätt foder genom mer information på säcken samt symboler som visar vilken typ av hästar fodret passar till. Riktigt bra tycker jag! Jag har längtat efter en ny design med mer information. Imorgon får jag mer information om Krafft's nyheter då jag ska sitta på utbildning.

Ett foder jag tror skulle tillgodose och passa Avons perfekt är "Krafft Sensitive" som ersätts av "Krafft Rehab".
www.krafft.nu



Framsteg

DATUM:2011-09-01 / TID: 22:02:53


Ibland måste man nog, när man jobbar med en häst som Avons, tillåta sig själv att bara tänka igenom alla framsteg man gjort. Och det bästa är att skriva ner dem för att kunna titta tillbaka och faktiskt inse. Därför dänkte jag göra en liten "checklista" här på bloggen, vad vi faktiskt uppnått till hittills.

På 8 veckor har vi lyckats med:

* att stå uppbunden på stallgången helt avslappnat med huvudet nere i backen, utan att steppa runt, försöka slita sig och vara allmänt på tårna.

* att förstå att benskydden bak inte alls är stora monster som hänger sig fast i bakbenen, utan faktiskt bara sitter där och ger skydd.

* att stanna på kommando istället för att stressa iväg och bara springa.

* att tränset inte alls är farligt eller obehagligt.

* att sätta på grimman är en helt vanlig grej och absolut inget farligt med det.

* att gå över färgglada läskiga bommar som ligger i gräset och gömmer sig, helt utan mattes påverkan. Nu vill han inget hellre än att gå över de där bommarna för han vet att han fått en massa beröm. Kom på honom idag i full galopp i hagen där han hoppade över 3 bommar som låg med 1 meters mellanrum.

* att ingen i min närvoro, inklusive mig själv vill honom något illa. Det är bara allt runtomkring som kan vara fruktansvärt läskigt ibland.

* att kunna gå in i transporten helt själv utan att matte följer med. (Bortsett från igår)

* att komma till mig i hagen i full galopp och faktiskt vilja vara med mig istället för att gå ifrån mig.

* att löslongera och arbete honom löst, samtidigt som han lägger all fokus på mig.

* att kunna sitta upp utan att han trippar omkring i sidled

* att ha kul tillsammans!! Det är det viktigaste av allt.

Mina fina prins!

Bildlänk

DATUM:2011-08-30 / TID: 13:12:54


Har fixat en ny bildlänk nu, så det vore jättegulligt om alla ni som bildlänkar till min blogg lägger in den här istället.

<a href="http://nobleride.blogg.se" target="_blank"><img src="https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-1/2808776/images/2011/bildlnk5_163988762.jpg" border="0"></a>

Är någon intresserade av bildlänksbyte är det bara att lämna en kommentar samt eran länk.



Reportage

DATUM:2011-08-29 / TID: 19:12:03


Tänkte dela med mig om ett kort reportage om fång som gick på TV4 nyheterna Skaraborg imorse.

För övrigt är det Trine Madsen som är med i inslaget (veterinären), som var min veterinär under hela Jippans tragiska resa :(

Tidigare inlägg

RSS 2.0