När man nått botten så finns det bara en väg och det är att försöka ta sig upp. Många har undrat vart jag tagit vägen, jag kan säga att jag lever men det är väl inte mycket mer än så.. :(

Jag har mått fruktansvärt dåligt psykiskt, och jag har haft fruktansvärt mycket att tänka på och en massa problem som måste lösas. Att få en sådan diagnos som jag fick på Avons tog som sagt knäcken på mig, det kom som en chock och efter allt jag varit med om på sista tiden så pallade jag helt enkelt inte med det psykiskt. Jag kan inte förstå varför allt detta händer just mig och jag kan ärligt säga att jag funderat på att sluta med hästar helt och hållet, jag pallar det inte psykiskt helt enkelt när det gång på gång händer sådana här grejer. Jag kämpade med Jippan sedan 2006 (?) först med hans cancer och oron över att den skulle komma tillbaka, det stressade mig inombords varje dag, och sen de sista månaderna av kämpande tog knäcken på mig. Jag orkar helt enkelt inte gå igenom detta igen.

Jag har mer eller mindre bestämt mig för att behålla Avons, med en förlikning där jag kommer få en hel del pengar tillbaka. Jag kan INTE lämna honom till ödet och inte veta vad som händer med honom, han är "sjuk" och nu är det faktiskt jag som får ta ansvar för det. Ibland önskar jag att jag tänkte lite mer med hjärnan än med mitt hjärta, då hade allt varit så mycket enklare. Då hade jag kunnat lasta Avons och lämna bort problemen, men mitt hjärta säger stopp. Jag ska få besked från både veterinär och försäkringsbolag (om de kommer backa upp mig) under veckan, och då får jag också ta beslutet. Jag tar hellre bort Avons och vet att han fått en sista bra tid i livet och att han aldrig mer kommer att behöva plågas, hamna i dåliga händer eller ha ont, än att skicka tillbaka honom och inte veta något. Mitt hjärta säger NEJ! Jag kan inte se honom i ögonen och lämna bort honom - det går bara inte! Om jag har försäkringen med mig och en veterinär som är villig till att stå bakom min rygg genom det här så kommer jag att ge det en chans, går det inte så går det inte.

Fick röntgenbilderna för några dagar sedan och även journalen. Vet inte ens om jag ska våga lägga ut dem här, en del säger ju att man inte ska stirra sig blind på röntgenplåtarna men tyvärr gör man ju det. Avons kommer att få stanna hos mig sålänge han själv vill, allt är på hans villkor. Kan han bara bli en haghäst så får han väl bli det, bara han trivs med det och mår bra!

Ska försöka uppdatera lite oftare, jag har helt enkelt inte orkat bara. Det har varit FÖR mycket!